Sorry for yesterday!
Going out for COCK...tails
Time to explain..
Bueno in GLASGOW.
Pognofilen här!
Det är precis vad jag ska göra nu, frågan är bara hur jag framgångsrikt ska kunna arbeta in mitt nya uttryck i samtalet...
För när alla diskuterar vädret, hur ska jag då rikta in samtalet mot kroppsbehåring?
- Vackert väder idag. Jag rakade pungen imorse.
Njaa, känns inte helt klockrent. Dock var det inte något intimt jag ville diskutera.
Nej, jag vill snacka SKÄGG.
Varför?
Därför att mitt nya uttryck, Pognofili, är ett annat ord för att vara sönder kåt på jultomte-skägg.
Skabb och andra trevligheter.
Godmorgon käre läsare!
Just nu sitter man på tåget och fånar sig. Sitter nämligen en gammal tant några platser framför mig som stirrar väldigt misstänksamt på mig, och då framförallt på min händer. Varför just händerna? Jo, därför att när jag skulle färga mammas hår så hade jag inga handskar hemma, vilket i sin tur ledde till att jag nu har gravt missfärgade fingrar. Med andra ord ser jag aningen lortig ut.
Om sanningen ska fram så ser det inte bara lortigt ut, det är närapå så jag vill påstå att det ser till och med skabbigt ut. Och eftersom tanten verkar tro att jag har någon wierd sjukdom så tänker ju jag att då kan jag lika bra spela med. Så därför sitter jag just nu och fejkar ryckningar i ansiktet kring ögonen och munnen, som om jag när som helst skulle falla ihop på golvet och få ett anfall.
Hon ser verkligen LIVRÄDD ut just nu.
Hehe. Att skrämma skiten ur gamla tanter är verkligen att sätta guldkant på tillvaron...
Mitt namn är Apati
How do I know? Jag har nämligen legat och stirrat upp i sagda tak, från min säng, i snart tre timmar. Jag försov mig från skolans enda lektion, men jag har valt att ta det ganska lätt med den saken, jag har i alla fall ledig tid idag till att plugga lite, något jag definitivt behöver.
Men varför kommer jag då inte loss från sängen? Varför är det som om jag låst fast mig själv, handikappat mig själv till att bli oförmögen att vara produktiv, när jag för en gångs skull har chansen?
Only God knows.
Men den egentliga frågeställningen är nog snarare hurvida jag vill lämna sängen, och hurvida jag vill inse det faktum att jag snart bokstavligt talat drunknar i skolarbeten...
AWSOMENESS!
Blev en varm brun ton, med inslag av koppar, och ljusa slingor i hennes markerade pannlugg som jag klippte till, verkligen lovely, speciellt eftersom hon börjar få riktigt långt hår nu med! Tyvärr så är kameran fucktard, så blir ingen bild :/
Men man blir så stolt över henne, min lilla mamma, som aldrig bryr sig om sitt utseende och som inte ens kan stava till Gucci, bestämmer sig för att färga sig.
Fast tur var väl det, med hennes grå hår som kommer krypande så är det på gränsen till olagligt att bara låta det vara, haha! ;)
Nej, nu ska jag försöka övertala mig själv att plugga lite, sen ska jag däcka här i sängen. Sliten som man är.
Hörs imorgon darlings! :)
I like to live Large...
Har ni tänkt på att man ofta har en tendens att göra små saker som man vet att de inte är bra för en/gör en lycklig, men man kan inte låta bli att göra det ändå? Jag gjorde just en sånn sak idag, jag gick nämligen och fönstershoppade.
Detta kanske inte låter som någon big deal, men som Kajan (eller va fucktardet heter) i HippHipp hade sagt: Det är absolut LIVSFARLIGT!!
Varför? Därför att jag tillhör de människor som uppskattar det ljuva livet, de människor som så att säga "likes to live LARGE".
Nu låter det som att jag är någon värsta snattaren som är totalt jävla klåfingrad, men så är inte fallet (tack gode gud jesus amalia!) något som däremot är ett stort problem för mig är att hitta något jag vill ha, och sedan gå därifrån utan att ha köpt det. Det finns inte i min värld att kunna sånt som att hålla mig till en budget, eller tänka ekonomiskt. Det kommer helt enkelt inte naturligt för mig.
Vilket blir väldigt illa i och med att jag inte har den fetaste plånboken om man säger så...
Men idag lyckades jag faktiskt med något väldigt ovanligt. Jag hittade en super chic jack som var på rea (melange-grå trenchcoat i ylle material med stor krage) för endast 500kr, och tro det eller ej ladies and gentlemen, men jag gick där ifrån utan att ha köpt den! :O
Jag vet, detta är verkligen helt amazing, och speciellt då jackor alltid varit min soft spot. I've got this thing for them u know.
Men är riktigt stolt över mig själv just nu faktiskt. Ska unna mig en kaka så fort jag kommer hem tror jag. A big one dessutom. Och en kopp kaffe (se: HINK, min kopp är ganska...stor...).
Nu ska det stigas av från bussen så vi höres nästa gång, kram på er!
När jag håller Mamma i handen...
Varför är jag så nervös? Det är ju inte som att jag ska genom någon form av eldprov, ändå känns det som att jag står med fötterna på en cirkus lina. På ena sidan, en avgrund ner till helvetet, på andra sidan, Henrik Dorsin i tvärrandig baddräkt. Med rädsla att falla står jag helt still på linan och stirrar mot målet i andra änden av arenan.
Men man kommer ingen vart genom att bara stirra, så därför anser jag att jag nog måste ge mig själv en god spark i röva så jag kommer av detta tåget snart och börjar röra mig mot skolan.
Vet inte riktigt varför, men varje gång man haft lov och man ska börja skolan igen är man hyper nervös. Det är lite som den där första dagen i skolan när man var sex år gamal och kom dit med sin mamma och krampaktigt höll hennes hand innan man vågade leka med de andra barnen. Lite så känner jag nu, den enda skillnaden är att jag inte har någon mamma med mig som kan hålla min hand, utan bara Sofie som stirrar underligt på mig varje gång jag av ren nervositet håller henne i handen.
Jag vet, jag är egentligen inget annat än en förvuxen barnunge, det är väl ett ganska välkänt faktum vid det här laget, men vadå? Vem är inte nervös, en dag som denna?
Men saken är den att det är inte min första dag i skolan, och jag är inte sex år längre. Detta är ett aningen annorlunda scenario, tolv år senare. Ett scenario som jag inte borde vara så nervös över.
Just därför är det nu dags att jag slutar att mentalt gå runt och hålla mamma i handen och går rakryggad iväg och gör det jag kommit hit för.
Nämligen att leka med de andra barnen.
Kanske dags att bli lite mer disciplinerad?
Varför skjuter man alltid upp saker till sista sekunden? Varför sitter jag alltid och råpluggar precis kvällen innan det är dags för provet? Varför lämnar jag alltid tillbaka böckerna till biblioteket i precis sista stund innan de stänger på inlämningsdagen?
Är det så att vi människor undermedvetet lider av någon form av självdestruktiv sida som gör att vi gång på gång måste utmana ödet, utmana oss själva eller helt enkelt bara få oss själva att stressa oss tills vi inte är mer än en bunt sönderrivna nerver?
För nu har det hänt igen, ännu en gång så sitter jag, på grund av min egen totalt värdelösa planering, med läxor upp över öronen och vidare därefter med en deadline klockan 12 inatt. Hur jag ska hinna med allt detta, är inget jag ens vågar tänka på, men det slår mig att det alltid är såhär. Jag är alltid en sån satans jävla tidsoptimist som alltid tror att allt ska lösa sig mirakulöst i sista stund. Typ som att läxorna bara skulle göra sig själva och sen flyga iväg, eller något i den stilen.
Trist nog för mig så gör de aldrig det (tro mig, försökt allt men de vägrar!) och det enda jag kan konstatera är att jag borde ändra på mig och bli mer disciplinerad. Typ sådär som jag var förr, när jag hade topp betyg i exakt allt, var ute och motionerade varje dag samt städade frenetiskt minst två gånger i veckan.
Ja, jag ska nog sätta upp det som mitt mål till nästa år. Jag ska bli mer disciplinerad (framförallt i skolan!) samt så ska jag nog passa på att förnya löftet om att inte börja röka igen. Slutade för över en månad sedan så det känns som att man lika bra kan slänga in det sådär på ett hörn, för att förhindra eventuella återfall :)
Nej, nu ska jag doppa näsan bland böckerna igen och hålla tummarna för att jag är klar innan midnatt, ska ju trots allt upp klockan fem i morgon bitti så behöver mer än väl komma i säng snabbt så jag får mig min skönhetssömn!
Call SOS!
Godmorgon världen!
Först ut vill jag be er att ignorera bilden ovan, den har absolut inget med inlägget i fråga att göra, utan är bara här på grund av att jag nyligen fick ett psyk-bryt. Och för att Shakira ser sjukt kåt ut på bilden, vilket jag anser vara helfestligt.
Just nu står jag nere i köket och slavar som hushållerska åt mammas nya man (han kan inte laga mat. Allvarligt talat.) och håller i skrivande stund på att vispa klart smeten till en ugnspannkaka.
Nu är det så här att även om ugnspannkaka inte är ett vidare avancerat recept så är det faktiskt så här att 99% av vår befolkning kan göra den flawless. Jag tillhör den 1% som inte ens kan få den ätbar.
Jag vet faktiskt inte riktigt varför, det är bara något med mig och fluffiga pankakor som inte riktigt funkar...
Men men, jag har iaf tagit vissa säkerhetsåtgärder i förväg, så om mammas man låt oss säga skulle få förgiftningssymptom så har jag SOS på kortnummer.
SOS är då Simon Och Sandra, de två enda advokater jag känner värda namnet.
Man vet ju alldrig, kan folk stämma McDonalds för att de blir feta av deras mat så kan väll mammas kille stämma mig för min otillräckliga matlagning?
John Tucker must die!
Har precis tittat på "John Tucker must die" och myst med ett glas vin....eller två ^^
Kan ju bara säga sanningen:
Blir man inte het av att se Jesse Metcalfe i röda string, då blir man de fan aldrig! Hahahaha! ;)
Att spela rysk roulett med sitt hjärta.
Att få känslor för någon och ta steget att utveckla det till något mer än bara vänskap kan vara en riktigt knepig grej. Ungefär som när man var liten, och skulle fråga chansen på den sötaste tjejen/killen i klassen.
Antingen så blev man kungen på skolan när han/hon sa ja, eller så blev man totalt knäckt och kände sig som den mest mobbade stackaren på århundraden.
På ett sätt så är där faktiskt inte så mycket som har ändrats. Antingen så blir du kung och stormande kär med kroppen fylld av den starkaste drog på denna jord: Kärlek.
Eller...
...så får du abstinens där du ligger på sidan i din kalla och slarvigt bäddade säng, med knäna uppdragna under hakan i fosterställning och ansiktet stelt av intorkade tårar efter ett misslyckande.
Det är verkligen, melodramatiskt nog, så totalt "antingen eller".
Antingen... så går ni hand i hand mot solnedgången, nynnandes på nån Rod Stewart klassiker medans ni dansar hand i hand på en gammal brygga med saxofonens klara ljud blandat med solnedgångens röda sken i bakgrunden.
Eller så står du ensam vid bro-räcket och skriver några sista ord på en McDonalds servett.
Det blir ju lite som att man sliter ut sitt eget hjärta, lägger det i en ask och slår in det med ett litet kort ovanpå med texten: "Här har du mitt hjärta, vänligen mal ner det till färs och avnjut det i hamburgerformat".
Men varför i all världen utsätter vi oss för detta då? Varför spelar vi rysk roulett med våran allra viktigaste beståndsdel, våra hjärtan?
Därför att när vi väll vinner, när vi väll får dansa till saxofonens toner i den rosenröda solnedgången, då blir allt plötsligt så rätt.
När våra hjärtan får göra volter och skutta runt i glädje, då smälter vintern bort...
... och våren anländer ännu en gång i våra hjärtan.
Din ömhet gör mig illa
Vad är det för fel på mig? Varje gång du tar på min kropp, visar dina känslor för mig i handlingar, eller ger mig den ömhet du känner för mig, så känner jag hur mina andetag blir snabbare, pulsen slår ojämnt och jag måste sluta mina ögon för att du inte ska se min panik.
Vad är det för fel på mig?
Varför klarar jag inte av att du försöker visa mig hur du känner, varför hyperventlierar så fort jag känner din närhet?
Det går inte en dag utan att jag ångrar den där kvällen i februari, i en liten smutsig säng i en lägenhet på fjärde våningen. Tänk att loppet av bara några timmar kan ge en så mycket men framöver.
Tänk att något som hände för snart ett år sedan ännu förföljer mig och påverkar mig.
Vad är det för fel på mig?
